Vardagen som vi går igenom är inte den svåraste, men inte den lättaste heller

Det är ju inget direkt tjat, mer krav. Men för mig bildas kraven till oro som sätter sig främst i magen, jag blir snurrig. Kraven är kvar och likaså oron. Vad ska jag göra?

Man får hitta ett sätt att koppla av, koppla bort, koppla in kameran i datorn och redigera bilder. Så att man vilar. Hela sig, hela kroppen. Den behöver hela sig.

Uppgift på uppgift blir lätt en olust, det blir lätt en klump i magen och en jävla oro. Men om man härdar ut och biter ihop. I tre år. Så kan man klara av vardagen och arbetsdagen. Men det går, herregud, det är inget stort problem.

Än.
Ännu är det okej, det är lugnt, det är frid och fröjd och alla mår bra.

Vi ler, vi tar bilder och vi skrattar.

Ännu är vi mjuka, orörda och snälla.

Ännu har vi mod att säga nej och vi har inga rädslor och vi fasar inte för något.

Ännu ännu. Jävla ännu.

Det slog mig just

Jag gick i trean första gången orden "varför lever vi?" yttrades från mina läppar. Hur gammal är man då? Åtta.
Åtta åriga Ida Wikström frågar sin mamma Adrienne, pappa Jerry och dåvarande lärarinna Agneta varför vi lever. Jag kommer så väl ihåg vart och när jag frågade, och svaren. Svaren, de förbaskat förutsägelsebara svaren.
Vi satt i ett litet rum där barn som hade lässvårigheter hade extralektioner, det var ljust av den enda glödlampan i taket och det luktade unket. Gummigolv.
Både min mamma och pappa hade följt med, det var sista gången båda var med under ett sånt här tillfälle, då de höll ihop.
Det var ett kvartsamtal, ett av de speciella kvartsamtalen, ett sånt man gråter för. Agneta frågade om jag hade med min loggbok, för där stod all min planering för det kommande läsåret. Jag sa att jag hade den i min ryggsäck i kapprummet, jag visste innan att jag hade glömt boken hemma men jag gick iväg samtidigt som jag hittade på en vit lögn, som jag senare blev jävligt bra på.

Jag gick tilll kapprummet och sedan tillbaka. "Jag måste ha glömt den hemma" sa jag och kollade på min lärarinna, Agneta sa att det var okej och vi började samtalet.
Jag kommer inte ihåg självaste planeringen eller samtalets helhet men jag minns när jag frågade om livet. Frågan var mest riktad mot mamma, i alla fall vad jag minns för det var hon som svarade.
Hon sa att vi lever här på jorden för att uppleva alla möjliga händelser, en del dåliga men en del mycket bra, det är väldigt roligt att leva Ida!
Jag kommer ihåg att jag grät, det var senaste gången jag grät innan jag träffade Mikael. Åtta åriga Ida ville inte leva för att det kanske skulle vara roligt, hon ville leva för någonting och den ständiga frågan Varför? finns fortfarande hos mig.
Jämt.

Söndag..

När du vaknar en söndag ensam
Då inga andra människor syns till
Bilarna på parkeringen är övergivna
Då tror man att man är ensam i hela världen
Världen är övergiven…
och så även du

Söndag

Så du tar en kopp kaffe
Du överväger att ringa och väcka världen
Men världen sover så sött
Älskling sover du sött?

Din säng är ensam och tom
Det finns ingen där
Och du sov hemma…igen
Alldeles ensam

Så det finns så mycket saker du borde göra
Det finns så mycket att göra
Och tv-n är lika sömnig som världen
Så du sitter ner och väntar på att världen ska vakna

Ett bad kanske kan få dig att njuta i väntan
Du vet av erfarenhet att ingen finns på söndagar
Och du är ensam
Alla dina vänner sover eller gör annat
Och hon som du älskar är så långt bort

Det är söndag och världen glömde dig
Det är en vacker dag, men allt för öde
Du klär på dig och går ut
Var är alla människor
Det finns ingen som du känner

Som om man inte visste hur det skulle bli
Som om man inte visste att söndagar är ensamma
Du ser inte ens grannen i fönstret i huset bredvid
Så mycket som man borde ta tag i, men det kan vänta
Världen kan ju vänta en hel dag
Så varför skulle inte jag då kunna vänta?

Det blir bara bättre och bättre
Ironin håller mig vid liv

Hemma i sällskap av förkylning

En smärta i halsen, en smärta i andningen men mest en smärta i magen.

Ögonen rinner av sömn, munnen har diare av bluessånger och handen vilar tryckt mot näsan som snyter på automatik nu.

Det tar inte tid att gå runt i huset, ännu en gång. Jag vet hur det ser ut, fortfarande. Jag ler av hopplösheten och halsar te, aj?!

Tittar in i spegeln och ser likbleka kinder och gråa ögon. Drar upp tröjan, kallt. Tar av mig tröjan, varmt. Fan, jobbigt!

AAAAAAAAAAAAAAAAH! Kleenex. Hjälper ju inte.. satan.

Det knallar i dörrarna här hemma, det knallar på vissa brädor. Det knallar i rösten.

Och jag kan inte förmå mig att inte gråta, för det gör ont. Rösterna ni överlämnar, orden ni skriker och skiten som dräller av alkoholen. Den gör ont.Men jag håller det inne. Ett tag. Men

Mikael blir min tröst och mitt sätt att överlämna skiten. Tröst tröst tröst. Behövande.
Jävla förkylning, det gör ont. Sminket försvann inte ens helt, orken att tvätta rent i ansiktet försvann i samband med besöket till sängen.

En smärta i huvudet, en smärta i musklerna och en smärta i lusten.

Jag smittade dig som vanligt min älskling.

Det kommer jag fortsätta med.

Länge.

Kompis!..

Jag plockar en blomma
för varje själ, placerar dem
varsamt i livets ocean, för att
de ska få växa och gro

Förglömda kärleksord
viskar stilla i ensamhetsnätter
då sömnen jag lämnar
på kudden förs till er.

Dolda röster från
dem som finns hos mig
omsluter min själ.
Skratt delas ut i nattskimmer
och månskensglans.

Gryningsljuset speglar de
vackerhetstankar som finns inristade
i det som är vårt, tillsammans.

Skolstart

jag spränger hjärnan
över högar av glada löv

min ryggrad vibrerar
i den laddade minuten
innan åskan

mina tänder blixtrar
ännu vita

mina händer håller
ännu fast

slutligen segnar mina leder
leder mig ryckigt ner
på marken

Sommarprat