Hemma i sällskap av förkylning

En smärta i halsen, en smärta i andningen men mest en smärta i magen.

Ögonen rinner av sömn, munnen har diare av bluessånger och handen vilar tryckt mot näsan som snyter på automatik nu.

Det tar inte tid att gå runt i huset, ännu en gång. Jag vet hur det ser ut, fortfarande. Jag ler av hopplösheten och halsar te, aj?!

Tittar in i spegeln och ser likbleka kinder och gråa ögon. Drar upp tröjan, kallt. Tar av mig tröjan, varmt. Fan, jobbigt!

AAAAAAAAAAAAAAAAH! Kleenex. Hjälper ju inte.. satan.

Det knallar i dörrarna här hemma, det knallar på vissa brädor. Det knallar i rösten.

Och jag kan inte förmå mig att inte gråta, för det gör ont. Rösterna ni överlämnar, orden ni skriker och skiten som dräller av alkoholen. Den gör ont.Men jag håller det inne. Ett tag. Men

Mikael blir min tröst och mitt sätt att överlämna skiten. Tröst tröst tröst. Behövande.
Jävla förkylning, det gör ont. Sminket försvann inte ens helt, orken att tvätta rent i ansiktet försvann i samband med besöket till sängen.

En smärta i huvudet, en smärta i musklerna och en smärta i lusten.

Jag smittade dig som vanligt min älskling.

Det kommer jag fortsätta med.

Länge.