Det slog mig just

Jag gick i trean första gången orden "varför lever vi?" yttrades från mina läppar. Hur gammal är man då? Åtta.
Åtta åriga Ida Wikström frågar sin mamma Adrienne, pappa Jerry och dåvarande lärarinna Agneta varför vi lever. Jag kommer så väl ihåg vart och när jag frågade, och svaren. Svaren, de förbaskat förutsägelsebara svaren.
Vi satt i ett litet rum där barn som hade lässvårigheter hade extralektioner, det var ljust av den enda glödlampan i taket och det luktade unket. Gummigolv.
Både min mamma och pappa hade följt med, det var sista gången båda var med under ett sånt här tillfälle, då de höll ihop.
Det var ett kvartsamtal, ett av de speciella kvartsamtalen, ett sånt man gråter för. Agneta frågade om jag hade med min loggbok, för där stod all min planering för det kommande läsåret. Jag sa att jag hade den i min ryggsäck i kapprummet, jag visste innan att jag hade glömt boken hemma men jag gick iväg samtidigt som jag hittade på en vit lögn, som jag senare blev jävligt bra på.

Jag gick tilll kapprummet och sedan tillbaka. "Jag måste ha glömt den hemma" sa jag och kollade på min lärarinna, Agneta sa att det var okej och vi började samtalet.
Jag kommer inte ihåg självaste planeringen eller samtalets helhet men jag minns när jag frågade om livet. Frågan var mest riktad mot mamma, i alla fall vad jag minns för det var hon som svarade.
Hon sa att vi lever här på jorden för att uppleva alla möjliga händelser, en del dåliga men en del mycket bra, det är väldigt roligt att leva Ida!
Jag kommer ihåg att jag grät, det var senaste gången jag grät innan jag träffade Mikael. Åtta åriga Ida ville inte leva för att det kanske skulle vara roligt, hon ville leva för någonting och den ständiga frågan Varför? finns fortfarande hos mig.
Jämt.