Vardagen som vi går igenom är inte den svåraste, men inte den lättaste heller

Det är ju inget direkt tjat, mer krav. Men för mig bildas kraven till oro som sätter sig främst i magen, jag blir snurrig. Kraven är kvar och likaså oron. Vad ska jag göra?

Man får hitta ett sätt att koppla av, koppla bort, koppla in kameran i datorn och redigera bilder. Så att man vilar. Hela sig, hela kroppen. Den behöver hela sig.

Uppgift på uppgift blir lätt en olust, det blir lätt en klump i magen och en jävla oro. Men om man härdar ut och biter ihop. I tre år. Så kan man klara av vardagen och arbetsdagen. Men det går, herregud, det är inget stort problem.

Än.
Ännu är det okej, det är lugnt, det är frid och fröjd och alla mår bra.

Vi ler, vi tar bilder och vi skrattar.

Ännu är vi mjuka, orörda och snälla.

Ännu har vi mod att säga nej och vi har inga rädslor och vi fasar inte för något.

Ännu ännu. Jävla ännu.