Krash

Jag är rädd för mig själv. Jag är rädd för mig själv eftersom jag inte har någon som helst aning om hur jag ska hantera mig själv när Ida-systemet krashar. Jag försökte finna stöd genom musiken, det hjälpte, tillfälligt.
Men jag tror man behöver något mer som kan behållas. En människa. Jag har Mikael, men han kan inte vara med mig jämt för att hålla mig uppe, jag kan falla när som helst egentligen. Jag vet inte hur jag ska vara när sånt här händer, tänk om det händer igen?
Det här var inte bra, inte alls bra. Jag vet inte vad jag ska göra... jag vet inte. Jag vet inte. Fan.. jag är svag och jag är kall inuti. När jag ser det på det sättet så tär det, det skrapar bort all värme och allt stöd som jag har byggt upp, det rinner ifrån mig som ett vattenfall.
Jag kan inte stå upp. Jag måste få hjälp. Hjälp.
En Ida Wikström måste få hjälp... det är inte den jag är. Det är inte den jag Vill vara.
Jag är ju stark. Inifrån. Modig, stark, självständig och flitig. Det är jag. Jag jag jag, och när jag inte klarar av att vara mig själv så måste jag få hjälp... och hjälp är ett tecken på svaghet. och vem i helvete vill vara svag?
Vad ska jag göra? Om det händer igen... vad ska jag göra...? samma sak? Låta det forsa fram, låta det rinna ur mig? Vad ska jag göra?
Jag behöver hjälp.





Ursäkta mig... jag behövde skriva av mig.