Minnet lever kvar. Hela tiden.

Idag sänkte vi ner urnan, den var vit. Kent höll den och vi andra gick efter honom, sakta i takt till farfars snyftningar. Ett hål i marken. Ett hål i jorden till farmor. Caisa.

När jag var mindre, början av år 2000, så försökte jag alltid vara hemma hos min farfar och farmor på Fredagar. De tog alltid ett glas vin då, för att de var lyckliga. Då tog farmor fram Ahlgrens bilar, godiset, till mig. Jag skulle ju också fira - för jag var väl lycklig, Ida? Det är du väl. Ja.

Hon brukade göra pajer. VÄRLDENS godaste pajer. För hon visste att jag inte gillade fisk, då fick jag paj. Jag lovade att lära mig hur man lagade till dem, men jag tror jag aldrig förstod.

Hon lärde mig att baka. Pepparkakshus. Lussebullar. Knäck. Allt det där julgodiset man frossar i, det var hon som lärde mig det. När det var släktträff hemma hos dem så var det nästan alltid varma hjortron och vanilljglass till efterätt, men hon visste att jag inte gillade hjortron. Hon tog fram en tårta, eller kaka, eller vadsomhelst till mig. Bara för min skull. Min skull.

Vi spelade bingo i soffan i vardagsrummet som var omringad av hennes underbara målningar. Tavlor som föreställde fiskare som drar upp linor, äldre män som röker, blommor, Många många många blommor. Men det spelade ingen roll vem som vann bingot för jag var så uppslukad av hennes målningar.

På juletiden var det alltid en sprakande brasa igång, jag fick hjälpa till att smycka granen, de hade en plastgran. Hon sjöng visor och psalmer för mig. Underbara toner från henne samtidigt som farfar spelade på sitt dragspel, dra dra in. Dra dra in. Tryck Tryck. Samtidigt. Det blev underbar musik, men det förstår jag bara nu. Privat musik.

Farmor kunde faktiskt köpa kläder till mig, hon visste mina storlekar och köpte sånt som var modernt, det var bra att veta. Hon stickade en klänning till mig en gång, en svart, väldigt söt. Jag använder den ofta, den är bäst. Jag älskar den.

Farmor.. det är svårt att släppa dig.