Första dagen i mitt liv

Den ABSOLUT bästa låten enligt mig är First day of my life med Bright Eyes.

Det här är den första dagen i mitt liv
Jag svär att jag är född i dörröppningen
Jag gick ut i regnet
Helt plötsligt så ändrades Allt.
Dem la ut filtar på stranden
Det första jag såg var ditt ansikte
...tror jag var blind innan jag såg dig
Jag vet inte vart jag är
Jag vet inte vart jag har varit
Men jag vet vart jag vill vara
Så jag tänkte att du skulle få veta det...
Sånna här saker tar en evighet
Jag skyndar långsamt också
Men jag förstod att jag behöver dig
Och jag tänkte att om jag kanske kunde få komma hem till dig

Jag kommer ihåg den gången du körde hela natten
Bara för att få träffa mig på morgonen
Och jag tyckte det var konstigt
Du sa att allting hade ändrats
Du sa att det kändes som om du just hade vaknat
och du sa,

Det här är den första dagen i mitt liv
...glad att jag inte dog före jag träffade dig
Men nu bryr jag mig inte längre jag kan gå vart som helst med dig
och jag skulle antagligen vara lycklig
så om du vill vara med mig
med dessa ord är det inget språk
vi borde bara vänta och se
men jag skulle hellre jobba för en lönecheck
än vänta på att vinna lotteriet
men... föresten, kanske är det här annorlunda
Jag menar, jag tror verkligen att du gillar mig...

Snart så..

Vi blommar upp när allting blommar ner. Vi värmer varandra när kylan smyger sig inpå.

Bara så det är

Det är helt sjukt men utan dig, Mikael, så tror jag inte jag skulle klarat allt

Jag älskar honom

Inre, yttre styrka?

Det som lägger sig mest i mitt huvud är min prestationsförmåga. Vad jag kan visa att jag kan och hur jag ska visa det bra, bäst. Jag har säkerligen sagt det förut men, jag vill vara bäst. Hela tiden, i varje sammanhang. Det är inte alltid så bra. Min prestationsförmåga har lett till prestationsångest vilket leder till att jag mår illa, vill spy eller svimma.
Jag vill alltid så jävla mycket men jag måste lära mig att jag inte kan göra bra ifrån mig varenda sekund, det är det värsta med att finnas till. För mig. Min ångest är så stor just nu att jag inte mår så himla bra, det märks bara när det händer något... så jag vet inte exakt hur jag ska tackla det.

Jag tror att vi människor måste hitta våran styrka, vad vi är absolut bäst på. Alla är bäst på att vara sig själva vilket betyder att man är bäst på något. Bäst på att vara sämst? Det är ju också ett alternativ. Så jag måste hitta nån slags styrka om mitt resonemang fungerar... då är det bara att börja leta. Over and out.

Music

Låtarna får mig på bättre humör

Krash

Jag är rädd för mig själv. Jag är rädd för mig själv eftersom jag inte har någon som helst aning om hur jag ska hantera mig själv när Ida-systemet krashar. Jag försökte finna stöd genom musiken, det hjälpte, tillfälligt.
Men jag tror man behöver något mer som kan behållas. En människa. Jag har Mikael, men han kan inte vara med mig jämt för att hålla mig uppe, jag kan falla när som helst egentligen. Jag vet inte hur jag ska vara när sånt här händer, tänk om det händer igen?
Det här var inte bra, inte alls bra. Jag vet inte vad jag ska göra... jag vet inte. Jag vet inte. Fan.. jag är svag och jag är kall inuti. När jag ser det på det sättet så tär det, det skrapar bort all värme och allt stöd som jag har byggt upp, det rinner ifrån mig som ett vattenfall.
Jag kan inte stå upp. Jag måste få hjälp. Hjälp.
En Ida Wikström måste få hjälp... det är inte den jag är. Det är inte den jag Vill vara.
Jag är ju stark. Inifrån. Modig, stark, självständig och flitig. Det är jag. Jag jag jag, och när jag inte klarar av att vara mig själv så måste jag få hjälp... och hjälp är ett tecken på svaghet. och vem i helvete vill vara svag?
Vad ska jag göra? Om det händer igen... vad ska jag göra...? samma sak? Låta det forsa fram, låta det rinna ur mig? Vad ska jag göra?
Jag behöver hjälp.





Ursäkta mig... jag behövde skriva av mig.