Music

Låtarna får mig på bättre humör

Krash

Jag är rädd för mig själv. Jag är rädd för mig själv eftersom jag inte har någon som helst aning om hur jag ska hantera mig själv när Ida-systemet krashar. Jag försökte finna stöd genom musiken, det hjälpte, tillfälligt.
Men jag tror man behöver något mer som kan behållas. En människa. Jag har Mikael, men han kan inte vara med mig jämt för att hålla mig uppe, jag kan falla när som helst egentligen. Jag vet inte hur jag ska vara när sånt här händer, tänk om det händer igen?
Det här var inte bra, inte alls bra. Jag vet inte vad jag ska göra... jag vet inte. Jag vet inte. Fan.. jag är svag och jag är kall inuti. När jag ser det på det sättet så tär det, det skrapar bort all värme och allt stöd som jag har byggt upp, det rinner ifrån mig som ett vattenfall.
Jag kan inte stå upp. Jag måste få hjälp. Hjälp.
En Ida Wikström måste få hjälp... det är inte den jag är. Det är inte den jag Vill vara.
Jag är ju stark. Inifrån. Modig, stark, självständig och flitig. Det är jag. Jag jag jag, och när jag inte klarar av att vara mig själv så måste jag få hjälp... och hjälp är ett tecken på svaghet. och vem i helvete vill vara svag?
Vad ska jag göra? Om det händer igen... vad ska jag göra...? samma sak? Låta det forsa fram, låta det rinna ur mig? Vad ska jag göra?
Jag behöver hjälp.





Ursäkta mig... jag behövde skriva av mig.

Evig vänskap

Ida & Ida

Dedikerad till Ida Thomsson

Vi delar tusen minnen
Vi delar liv och hopp
Vi delar evig vänskap
Vi har inget stop

Vi möts i morgondiset
på denna grymma planet
Vi finns i varrandras hjärtan
någonting vi bara vet

Vi sjunger sida vid sida
Vi finns alltid här
Om någon av oss skulle lida
är det av sorg den andra bär

Vi tror på våra drömmar
Vi ger alla en chans
Läker sår som ömmar
Glada över vänskapens glans

Vi möter livet tillsammans
Vi ger varandra stöd
När någon av oss dör
är det av sorgen för den andras död

Vardagen som vi går igenom är inte den svåraste, men inte den lättaste heller

Det är ju inget direkt tjat, mer krav. Men för mig bildas kraven till oro som sätter sig främst i magen, jag blir snurrig. Kraven är kvar och likaså oron. Vad ska jag göra?

Man får hitta ett sätt att koppla av, koppla bort, koppla in kameran i datorn och redigera bilder. Så att man vilar. Hela sig, hela kroppen. Den behöver hela sig.

Uppgift på uppgift blir lätt en olust, det blir lätt en klump i magen och en jävla oro. Men om man härdar ut och biter ihop. I tre år. Så kan man klara av vardagen och arbetsdagen. Men det går, herregud, det är inget stort problem.

Än.
Ännu är det okej, det är lugnt, det är frid och fröjd och alla mår bra.

Vi ler, vi tar bilder och vi skrattar.

Ännu är vi mjuka, orörda och snälla.

Ännu har vi mod att säga nej och vi har inga rädslor och vi fasar inte för något.

Ännu ännu. Jävla ännu.

Det slog mig just

Jag gick i trean första gången orden "varför lever vi?" yttrades från mina läppar. Hur gammal är man då? Åtta.
Åtta åriga Ida Wikström frågar sin mamma Adrienne, pappa Jerry och dåvarande lärarinna Agneta varför vi lever. Jag kommer så väl ihåg vart och när jag frågade, och svaren. Svaren, de förbaskat förutsägelsebara svaren.
Vi satt i ett litet rum där barn som hade lässvårigheter hade extralektioner, det var ljust av den enda glödlampan i taket och det luktade unket. Gummigolv.
Både min mamma och pappa hade följt med, det var sista gången båda var med under ett sånt här tillfälle, då de höll ihop.
Det var ett kvartsamtal, ett av de speciella kvartsamtalen, ett sånt man gråter för. Agneta frågade om jag hade med min loggbok, för där stod all min planering för det kommande läsåret. Jag sa att jag hade den i min ryggsäck i kapprummet, jag visste innan att jag hade glömt boken hemma men jag gick iväg samtidigt som jag hittade på en vit lögn, som jag senare blev jävligt bra på.

Jag gick tilll kapprummet och sedan tillbaka. "Jag måste ha glömt den hemma" sa jag och kollade på min lärarinna, Agneta sa att det var okej och vi började samtalet.
Jag kommer inte ihåg självaste planeringen eller samtalets helhet men jag minns när jag frågade om livet. Frågan var mest riktad mot mamma, i alla fall vad jag minns för det var hon som svarade.
Hon sa att vi lever här på jorden för att uppleva alla möjliga händelser, en del dåliga men en del mycket bra, det är väldigt roligt att leva Ida!
Jag kommer ihåg att jag grät, det var senaste gången jag grät innan jag träffade Mikael. Åtta åriga Ida ville inte leva för att det kanske skulle vara roligt, hon ville leva för någonting och den ständiga frågan Varför? finns fortfarande hos mig.
Jämt.

Söndag..

När du vaknar en söndag ensam
Då inga andra människor syns till
Bilarna på parkeringen är övergivna
Då tror man att man är ensam i hela världen
Världen är övergiven…
och så även du

Söndag

Så du tar en kopp kaffe
Du överväger att ringa och väcka världen
Men världen sover så sött
Älskling sover du sött?

Din säng är ensam och tom
Det finns ingen där
Och du sov hemma…igen
Alldeles ensam

Så det finns så mycket saker du borde göra
Det finns så mycket att göra
Och tv-n är lika sömnig som världen
Så du sitter ner och väntar på att världen ska vakna

Ett bad kanske kan få dig att njuta i väntan
Du vet av erfarenhet att ingen finns på söndagar
Och du är ensam
Alla dina vänner sover eller gör annat
Och hon som du älskar är så långt bort

Det är söndag och världen glömde dig
Det är en vacker dag, men allt för öde
Du klär på dig och går ut
Var är alla människor
Det finns ingen som du känner

Som om man inte visste hur det skulle bli
Som om man inte visste att söndagar är ensamma
Du ser inte ens grannen i fönstret i huset bredvid
Så mycket som man borde ta tag i, men det kan vänta
Världen kan ju vänta en hel dag
Så varför skulle inte jag då kunna vänta?

Det blir bara bättre och bättre
Ironin håller mig vid liv