Jag blir arg på dem som inte kan bättras. Jag skriker åt de som inte kommer lyssna. Jag ler till dem som inte ser. Och jag gör saker fast dem inte ser. Som ett spöke vandrar jag omkring. Ännu en dag i skolan som om jag var vem som helst. Men det kanske är så? Vi alla kanske är bara vem som helst, ingen mening för världen. Som en liten myra i ett myller av kryp. Så ingen bryr sig så varför försöker jag ens lära folk att bättra sig och att uppföra sig. Ingen bryr sig men jag bryr mig om andra ändå. Vi föds, lever och dör. Det är det. Det spelar ingen roll hur man lever för man kommer ändå dö. Så det spelar ingen roll om folk bryr sig eller uppför sig. Men det som spelar roll, är det mina betyg? Alltså fuck that! Jag förstår om jag inte ska bete mig drygt och säga till om något är fel - alltid. Men de gånger den människan behövs så måste den ju finnas, right? Hur fan ska man veta när jag ska vara så då? Hur ska jag veta när jag borde finnas? Som jag är, vill säga. Jag äter mat som inte är tillagad. Jag springer till en lektion som inte börjar. Jag låser ett skåp som kan öppnas av vem som helst. VEMSOMHELST.
Så om jag är vem som helst, vem är jag då? Vem är vem som helst? Och vem är normal? För vem som helst borde väl vara normal? Medianen typ? Men jag vet inte. Jag orkar bara inte att folken ska finnas just nu. Att de skriker och jag inte lyssnar. Jag skriker och de lyssnar inte. Det är okej, men vi kommer inte känna oss bättre eller sämre. Det är så våra dagar går. Runt och runt. Jag är inte säker på om jag vill ha det så. Jag vill ha slut med elever och slut med skolan och framförallt slut med alla känslor som bara viker ut sig som svart tjock bläck på en vit sidenklänning, de dåliga känslorna alltså, som inte kan tvättas bort.
BORT
.
Sepe.
Vad ska man ta sig till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar