Caisa

Minnesstund i Boo kyrka. Begravningen var avslutad och Kent hade fått styr på sin mobiltelefon, tänka sig? Han av alla människor glömde stänga av ljudet. Anne tyckte det var pinsamt, ja det såg man på henne. Kent har kraften att tala framför människor, han ställde sig upp och höll ett vackert tal. Jag kände att han vet hur man ska göra, han vet hur det ska gå till.

Min bror, Max, älskade Max. Han är väldigt känslosam, grät och snörvlade. Johnny också, precis likadan. Jag förstår dem, det var väldigt jobbigt. Sorgligt, fint och jobbigt. Jobbigt för alla inblandade, men det var väldigt fint gjort.

Jag kände knappt alla som var där, många gamla vänner eller släktingar. Liljekonvaljer fick pryda hela kistan och vi Alla Älskar Henne. Det värsta av allt, enligt mig, är att alla ser så väldigt ledsna ut, jag är en person som gör folk glada. Jag gillar inte tårar, jag gillar inte näsdukar och jag gillar inte gråten i halsen när människor talar. Allt detta får en att tänka, men farmor sa "Man får inte välja" Man får inte välja sin död. Det är sant.

Vi alla älskar dig farmor. Vila i frid.