Mikael och Ida

PUSS!

Caisa

Minnesstund i Boo kyrka. Begravningen var avslutad och Kent hade fått styr på sin mobiltelefon, tänka sig? Han av alla människor glömde stänga av ljudet. Anne tyckte det var pinsamt, ja det såg man på henne. Kent har kraften att tala framför människor, han ställde sig upp och höll ett vackert tal. Jag kände att han vet hur man ska göra, han vet hur det ska gå till.

Min bror, Max, älskade Max. Han är väldigt känslosam, grät och snörvlade. Johnny också, precis likadan. Jag förstår dem, det var väldigt jobbigt. Sorgligt, fint och jobbigt. Jobbigt för alla inblandade, men det var väldigt fint gjort.

Jag kände knappt alla som var där, många gamla vänner eller släktingar. Liljekonvaljer fick pryda hela kistan och vi Alla Älskar Henne. Det värsta av allt, enligt mig, är att alla ser så väldigt ledsna ut, jag är en person som gör folk glada. Jag gillar inte tårar, jag gillar inte näsdukar och jag gillar inte gråten i halsen när människor talar. Allt detta får en att tänka, men farmor sa "Man får inte välja" Man får inte välja sin död. Det är sant.

Vi alla älskar dig farmor. Vila i frid.

Ett geni den där Dorsin

En skymt av sol, en doft av vår

J'ai perdu mes repères
Je nage en eau trouble
Emmène-moi aussi loin que possible
Les paysages défilent et la brume se dissipe
Grâce à toi à nouveau je respire

Tellement loin de ce monde
Tellement loin de ce monde
Tellement loin de ce monde

Fader

Jag ser dig, jag ser dig faktiskt för den du är. Jag ser din styrka och all din respekt, jag delar den. Jag har respekt för dig, utan tvekan men ibland blir jag… inte arg, utan förbryllad av din tankegång som är något åt ett gammaldags vis. Den misstanke mot mig ser jag nog, jo, jag vet att den finns där. Jag hoppas att du vill tro på mig, för allt jag säger är sant och jag är din dotter så du har ett ansvar att lita på mig. Ansvar att ta hand om mig, veta vad mitt bästa är. Men vet du det? Jag tror jag kan hjälpa dig på traven ändå, bara ge förslag.

Du sa att jag växer upp snabbt, ingen tvekan där, men jag var tvungen. Far, allt jag har lärt mig är av dig, av mamma och Max. Ni sa åt mig att växa upp. Kanske inte öga mot öga men jag såg det på er, man vill inte ha en jobbig unge som springer runt och inte gör någon nytta. Det är mycket bättre att lära sig prata supersnabbt, lära sig klockan fortare än alla andra, kunna borsta tänderna utan din hjälp, börja cykla före andra barn i min ålder, börja skolan ett år tidigare, det är ju så bra att vara först! Eller hur..? Det var i alla fall det jag fick lära mig.
Så se på mig, för den jag är. En tjej som vuxit snabbt, men jag var som sagt tvungen, för att anpassa mig. Det var positivt och negativt. Jag är mycket kvickttänkt, det är alltid kul. Men jag tycker inte det är roligt eller intressant att umgås med folk i min egen ålder, det är däremot inte alltid kul.
Så se på mig, för den jag är. Lillgammal, ja, sån är jag. Det är du som har format mig, gjort mig till den jag är idag, förbättrat och försämrat mig. Jag är din handling och jag har varit en mening.
Så snälla, se på mig för den jag är. För den jag är, är någon.

Om Jesus

I en kyrka jag brukat gå i upprepas varje söndag mantrat att du är älskad just så som du är. Det är ju trösterikt, även om rätt många av oss nog inte riktigt vet vad det är, som vi är.

(yeah eh eh)

Cause I'm high la la da da da da la da da da shoobe shoobe shoobe do be do wa skibitty do da da da laget jiggy with it scubbydooby wa Cuz im high cuz im high cuz im high

The nicest thing

Va bra, blir bra eller ge upp! ! ! ! !!!!!!!!!

Jag blir arg på dem som inte kan bättras. Jag skriker åt de som inte kommer lyssna. Jag ler till dem som inte ser. Och jag gör saker fast dem inte ser. Som ett spöke vandrar jag omkring. Ännu en dag i skolan som om jag var vem som helst. Men det kanske är så? Vi alla kanske är bara vem som helst, ingen mening för världen. Som en liten myra i ett myller av kryp. Så ingen bryr sig så varför försöker jag ens lära folk att bättra sig och att uppföra sig. Ingen bryr sig men jag bryr mig om andra ändå. Vi föds, lever och dör. Det är det. Det spelar ingen roll hur man lever för man kommer ändå dö. Så det spelar ingen roll om folk bryr sig eller uppför sig. Men det som spelar roll, är det mina betyg? Alltså fuck that! Jag förstår om jag inte ska bete mig drygt och säga till om något är fel - alltid. Men de gånger den människan behövs så måste den ju finnas, right? Hur fan ska man veta när jag ska vara så då? Hur ska jag veta när jag borde finnas? Som jag är, vill säga.

Jag äter mat som inte är tillagad. Jag springer till en lektion som inte börjar. Jag låser ett skåp som kan öppnas av vem som helst. VEMSOMHELST.

Så om jag är vem som helst, vem är jag då? Vem är vem som helst? Och vem är normal? För vem som helst borde väl vara normal? Medianen typ? Men jag vet inte. Jag orkar bara inte att folken ska finnas just nu. Att de skriker och jag inte lyssnar. Jag skriker och de lyssnar inte. Det är okej, men vi kommer inte känna oss bättre eller sämre. Det är så våra dagar går. Runt och runt. Jag är inte säker på om jag vill ha det så. Jag vill ha slut med elever och slut med skolan och framförallt slut med alla känslor som bara viker ut sig som svart tjock bläck på en vit sidenklänning, de dåliga känslorna alltså, som inte kan tvättas bort.

BORT

.

Sepe.

Vad ska man ta sig till?

och skit samma om varenda liten stjärna skulle falla

Jag kanske talar till mig själv när jag säger att man borde stanna upp ibland och se, för man lär sig ingenting på att blunda för sitt liv och bara springa runt och låtsas att man ler.