söndag 5 april 2009

Vi lever


Vi har våra stunder. Vi har våran glans, jag skiner bredvid dig. Jag är glad som ett barn som just öppnat sina presenter. Han rycker och sliter upp pappret och snöret, läser inte kortet, läser inte instruktioner, river och klöser. Resultatet blir ett stort leende, ett leende de väntat på, ett leende stående i ungefär tre sekunder, men ett leende att dö för. Solen vandrar upp då månen går ner, men månen kan vara kvar ibland, det kan vara ljust ändå. Vi sitter och plaskar med fötterna. Det låter så fint om sjön, den bara är där, ligger och värmer ena sidan. Våra båtar sjunker inte, de har segel och de har köl. Vi sitter i solen och värmer varandra, men bara med händerna, jag håller i din hand. Du håller i min. Du kan inte se mina ögon, solglasögonen täcker allt. Det är svart men utanför är det ljust. Vinet släcker inte våran törst, och jag har sett dig arg. Det var första gången, du skrek inte. Du log inte. Du rörde dig inte. Jag förstod att du var arg. Jag ska gottgöra det, det ska jag.
Jag värmer dina händer med mina kyssar, kyssar lika varma som solen, kyssar att dö för.
Vi röker inte, vi slåss inte, vi lever.
Jag önskar du kunde förstå, jag är inte värd dina pengar. Du är värd min kärlek och den får du, hela tiden. All min tid är jag till för dig, vi smakar på varandra. Du svarade att min själ är orange, lika orange som solen, eller en apelsin. En färsk nyplockad sådan, jag tror du log då du förklarade. Jag tror mig minnas ett leende i dina ögon. Du har vackra ögon. Du kysser min panna, gång på gång. Det doftar gott, varmt och tryggt, du tar mina ord. Vi kramades en lång stund, mina ögon dränktes men jag försökte hålla emot, jag försökte verkligen.
Jag håller hårt om dig. För du är min. Vi såg en man och tänkte med samma hjärna, tänkte lika snabbt, så vi gjorde likadant. Men vi skrattade inte, jag vet inte varför jag höll inne mitt skratt då. Det var roligt, det kommer jag på nu. Jag skrattade åt allting annat, mina vitsar spricker i närhet av dig. Du tar över min makt, jag överger mitt mod.
Du brukar vara varm.
Vi klöser inte, vi skriker inte, vi lever.
Jag blir rädd när jag tänker på att du kan lämna mig lika enkelt som jag kan lämna dig, det kommer jag inte göra. Om du gör det dör mitt hopp, jag skulle få svårt att ställa mig upp. Jag ger dig mig och du tar emot mig. Allt jag begär är att stanna.
Vi ler åt solen, vi ler åt oss och vår framtid. Jag tror mig minnas att du pratade med mig, för första gången, med låg ton men du verkade upprymd. För du blir glad när du pratar om resan. Det ser jag. Utan att du ler eller låter så vet jag. Jag känner dig, det har du själv sagt. Jag tror inte du berättar allt. Vi vill lyssna till varandras hjärtan. Ja, det tror jag. Min kärlek tas emot av dig, det vet jag.
Vi bråkar inte, vi störs inte, vi lever.
Tillsammans.
Ida

1 kommentar:

Filippa sa...

(Har aldrig skrivit ngn komentar här förut för det är så komplicerat ju!:P)

Jag måste bara säga att du skriver så himla bra Ida! Och bilderna är jätte fina, du är bäst på allt tror jag! :)

Kramis Filippa