...men man får ju inte välja..

Nu har det hänt.

Vi alla visste, visst. Jo det gjorde vi faktiskt. Men det känns inte som... på riktigt. Det har nog inte sjunkit in ännu, jag vet inte... alltså fan. Jag vet inte hur jag ska vara.

Hur är jag förväntad att vara nu? Ska jag ligga i min säng i flera dagar och inte leva? Ska jag skrika ut all sorg som samlats inom mig? Ska jag le och låtsas att allt är som vanligt? Ska jag gråta varje natt? Jag vet inte. Jag vet fan  inte, hur ska jag vara? Någon måste förklara. 

De andra verkar ta itu med sin ilska inom sig. De andra verkar veta hur man ska göra.

Någon sa till mig att samma sak kommer hända fler gånger ju äldre jag blir. Det är sant, ja klart. Men det var inte någon uppmuntran precis. 

Jag vet inte hur jag ska bete mig.. så jag är som.. det kommer. Men jag tror jag behöver stöd ibland, när jag vill. Jag behöver luft också. Tänka själv. 

Man får inte välja.

Man får inte välja..