Gammal, äldre, äldst

Sitter här i min röda stol, har tagit bort armstöden så att min gitarr inte slås sönder av min klumpighet. Jag sitter här, som sagt, tänker på gamla människor. Min farfar och Anna-Lenas föräldrar är nämligen här på middag. Hennes far hör inte så bra på ena örat så dialogerna har gått upp och ner från att han tittar på arbetsbyggare med kikare för att se om de gör fel, vilket han konstaterade att de gjorde, till att prata om hur god maten var. Verkligen god! Ja, verkligen god! Haha, god alltså. Ja verkligen!

En av mina absoluta bästa vänner, Ida Thomsson, sa en gång att hon tycker det är så mysigt med gamla människor. Varför? Jag vet inte, själv tycker jag nog att det är lite påfrestande. Jag måste prata högre och tydligare, alla skämt kommer inte riktigt fram och man måste le. Helvete vad man måste le! Hela tiden nästan.

Mina tankar började sväva till att de har ju också varit unga en gång, det kan man inte tro! (Hå Hå!) De har upplevt en massa som jag kanske aldrig kommer få eller så kommer jag få det, en fråga om tid. Kanske lust också. Men... det känns som gamla människor är som ett tempel av hemligheter och visdom som bara dem kan få äga, inte dela med sig. Jag vill veta men jag tror inte jag skulle orka lyssna på dravvel om katter, resor eller sjukdommar.

Slutsatsen av tanken bev tillslut att jag får ta reda på visdom och hemligheter själv, jag får lista ut mitt liv och leva.
Puss