En av mina absoluta bästa vänner, Ida Thomsson, sa en gång att hon tycker det är så mysigt med gamla människor. Varför? Jag vet inte, själv tycker jag nog att det är lite påfrestande. Jag måste prata högre och tydligare, alla skämt kommer inte riktigt fram och man måste le. Helvete vad man måste le! Hela tiden nästan.
Mina tankar började sväva till att de har ju också varit unga en gång, det kan man inte tro! (Hå Hå!) De har upplevt en massa som jag kanske aldrig kommer få eller så kommer jag få det, en fråga om tid. Kanske lust också. Men... det känns som gamla människor är som ett tempel av hemligheter och visdom som bara dem kan få äga, inte dela med sig. Jag vill veta men jag tror inte jag skulle orka lyssna på dravvel om katter, resor eller sjukdommar.